När en bekant till mig (tillika Vespa ägare) ringde tidigt på året och frågade om jag var intresserad av att åka veteranrally i Norge så var jag ganska sval. När han förklarade att rallyt var dryga 60 mil fördelat på 3 dagsetapper och bara kördes vart 5:te år så lät var genast bättre. Han hade dessutom tänkt sig att åka Vespa till och ifrån rallyt. Det avgjorde det saken. Det här var tillräckligt tokigt för att vara intressant.

Rallyt det gällde kallas för Trondheimsrittet och anordnas av Norsk Veteran Motorsykkel Club, som är en motsvarighet till svenska Motor Cykel Historiska Klubben. Rallyt skulle äga rum under pingsthelgen med start i Oslo och målgång i Trondheim. Villkor för att deltaga var fordon 1969 eller äldre.

Alltså skickade vi våra anmälningar, Det var Per Eklund på en Popolino 1966 och jag på en GS -64. Vi ordnade även övernattningar i "hytte" på de platser om var etappmål. Sedan var det bara lugnt att avvakta till "pinsen" vilken är norska för pingst.

Vi hade bestämt att klara distansen till Oslo, drygt 40 mil, på en dag. Tidigt på morgonen dagen före rallystart körde vi från Fagersta, som var vår startpunkt. Tur med vädret betydde solsken och vind från ost, vilket gav ren medvind. Vad tyst och fint en scooter går när det blåser åt rätt håll. Den lite mediokra marschfarten ökar ju också.

Vi åkte mindre trafikerade vägar så nära fågelvägen som möjligt och hade redan räknat ut när vi skulle passera Arvika. Här finns 2 intressanta museer som ingen av oss har sett förut. Båda var öppna. Det lilla av et veteranklubb drivna Motorcykelmuseet och det med större resurser drivna Fordonsmuseet. Det senare i en gammal industrilokal, som var mycket fint iordninggjord. Vi fortsatte västerut och vid 19-tiden hade vi checkat in på Vandrehjemet i Oslo. En mycket lyckad tillfart.

På förmiddagen nästa dag var det samling utanför Norsk Teknisk museum för start. Här fann vi att totalt antal startande ekipage var 43 varav 5 svenska. Maskinmaterialet var varierande och inslaget av tunga maskiner och det var bara vi 2 som körde scooter.
Norrmännen tycks ha ett begränsat förtroende för scooterns förmåga att klara lite längre distanser och flera var uttalat skeptiska. "Tänker der virklig fare hele vejen to Trondheim på dise skuterne?" Men vi hade tur igen med vädret. Solen sken och vinden hade vridit sig till sydlig så vi hade medvind idag också när vi startade mot dagens etappmål Elverum. En vägbeskrivning hade vi fått att följa, dock den ledde oss på små krokiga vägar som en gocart bana och dessutom ordentligt backiga. Vägbeläggningen var fin asfalt so det var en fröjd att åka.

Ett veteranrally är ju ingen hastighetstävling utan brukar vara en "frågesport på hjul". Så var det även här. Vi hade fått startkort med frågor att besvara och uppgifter som skulle lösas efter vägen. Detta tog vi inte så allvarligt eftersom frågorna mest gällde norska förhållanden och med det hade vi ändå ingen chans. Vi kom fram till Elverum och kom in i "hytten" varefter det började regna. Det gjorde ju inget då vi nu var under tak.
När vi vaknade nästa dag hade regnet slutat och ser man på medvind idag också. Dagens etapp gick till Röros och nu hade vi kommit till den del av Norge som är mer glest befolkat.
Vägbeskrivningen dirigerade ut oss på mindre vägar med väldigt vackra vyer. Särskilt vägen mellan Fonnåsfjellet och Vakkerfjellet var fantastiskt storslagen. Här låg snödrivor kvar och skimrade i solskenet. Den klara luften gjorde sikten milsvidd. Tänka sig. Hemma och även i Oslo var allting grönt, för det var i slutet av maj och här fanns det massor av snö och inte ett spår av grönt på björkarna. Vägbanan var fri från snö och is.
Etappmålet Röros har haft en betydande gruvindustri och stor slagghögar låg ända invid staden. Husen var delvis omålade och gav ett "vilda västern" intryck. Men nu skall allt bevaras som ett världskulturminne.

Dagen därpå startade sista etappen mot målet i Trondheim – och ser man på medvind idag också. Arrangörerna hade lagt rutten "opp over fjellet". Vägen mellan Tydal och Tömra var rent otrolig. En slät och fin asfaltsväg genom vildmarken. Ingen permanent bebyggelse på många mil. Färist på en del ställen påminde om att här strövade husdjuren fritt. De träd som fanns var björkar, så små och glesa att de nästan liknade buskar. Men nu vände vägen västerut mot Trondheim där målet var Christiansten Festning. Här var det prisutdelning till de deltagare som varit kunniga och energiska. Därefter bjöd arrangören på en god middag samt önskade oss välkomna till nästa rally om fem år. Då skulle det gå åt andra hållet, alltså från Trondheim till Oslo.

Hemresan från Trondheim var en liten bagatell på 90 mil som vi delade på 2 dagar. Lite kyligt och helt otroligt vi hade medvind båda dagarna. Hela resn genomfördes utan större problem. För spruckna avgasrör och lös ljuddämpare, havererad kopplingswire och ett löst bakhjul är ju bara bagateller när man har tur med vädret.

Sammanfattningsvis får de norska arrangörerna högsta betyg för upplägg och genomförande av detta lite udda veteranrally.
Evald Bengtsson
Se även samlade bilder.

Notering av webmaster. Publicerat med tillstånd av Evald Bengtsson. Ofta är det så att en resberättelse ej tillkommer omedelbart i anslutning till resan. Den får ligga till och mogna. Denna resa gjordes 1999.
Tidigare publicerad i Scooteristen.